Tand för en tand?

Det är inte varje dag man har tandvärk. Men självklart skulle jag få det nu. Idiotvisdomstand! Det började med en svullnad och jag trodde att jag skulle kunna härda. Men till slut kunde jag inte fokusera på grund av smärtan, bedövade mig med alvedon och kände mig allmänt påverkad. Och sömnen, den var obefintlig. Så idag var jag till tandakuten och fick tanden inlindad i en minigasbinda och penicillinrecept. Livet är så härligt ibland. Något som jag upptäckte när jag var där är att jag gillar tandvården i Gävle mycket bättre. Jag har aldrig varit en av dem som tycker att tandläkare är läskiga och att det är obehagligt att sitta i den där stolen. Au contraire tycker jag att det är ganska avslappnande. Go ahead, kalla mig galen. Det är något med ljuset tror jag. Kanske. Anyhow så upptäckte jag att stolen är mycket bekvämare i Gävle. Dessutom har de en söt affisch som jag har glott på ända sen jag var liten, från den där stolen. Mottagningen är snyggare och stiligare och personalen har lila kläder. Men sett från den ljusa sidan var personalen här i Göteborg mycket trevligare. Och jag kände mig nästan som ett hjälplöst litet barn.

Mina Interrupted.

Ibland känns det som att det är någon/något där ute som testar mig och mitt tålamod. Men jag vägrar falla för frestelsen. Igår åtog jag mig att läsa x antal sidor och mobilen var på ljudlös. Jag var laddad. Men bara därför, jag lovar att det är därför, så skulle alla möjliga trevliga människor höra av sig till mig och sms:en vällde in. Följa med och shoppa? Förfest i Johanneberg! Kolla på film? Efterfest hos dig? Mobilen vägrade sluta vibrera och varje gång jag tittade på den så var det några missade samtal. Det var nästan skrattretande. Men jag fullföljde. Trots att det blev kritiskt där ett tag. Men jag är mycket stoltare så här. Och idag ska jag träna och göra av med all den fysisk energi som jag inte gjorde av med igår. Step it, baby.

Look who's dancing.

Jag trodde inte. Jag hade gett upp hoppet. Men sedan kom den. Out of the blue, bokstavligen. Men är det inte så med allt här i livet? När man minst anar något, när man minst förväntar sig det, då slår det till. Jag talar förstås om snön. Och nu är det vitt ute. Äntligen är det vitt. Och jag vet, den kommer säkert inte att vara långvarig. Men jag fick i alla fall uppleva känslan. Åh, denna underbara känsla av höra det där ljudet när man trampar på vit underbar snö och andas in kall luft. Jag trodde inte, men nu luktar det vinter. Och jag stod i mitt fönster och såg snöflingorna falla.

Hey, I made it.

Ja, hela helgen alltså. Det såg inte ljust ut i fredags, och igår trodde jag att min sista stund var kommen.

I fredags provade jag träna aerobics för första gången i mitt liv. Och det var bortom förväntan. De där 60 minuterna kan lugnt vara bland de värsta i mitt liv, fysiskt sett. Spinning, gym, funk, dans, basket - I've done it all. Men inget var som detta. Och nej, jag har inte världens bästa kondition just nu. När hon sa att vi hade varit duktiga, att det var över, tänkte jag Äntligen! Vi tar fram mattorna, och skönt att stretcha, tänker jag. Men helt plötsligt vill människan att vi gör armhävningar, situps och allt möjligt. De får släpa ut mig härifrån, tänkte jag. Men jag överlevde. Jag trotsade mig själv. För fastän jag bara hade sovit 4 timmar natten innan, varit på föreläsning hela dagen, gått på ett pass som kändes som skapat i helvetet och fått träningsvärk på grund av det, festade jag. Och det blev en sjuhelvetes fest som slutade 06 dagen efter hos mig. Och jag säger då det, kombinera inte bakfylla med träningsvärk. Det är lika med funktionshinder. Utan diskussion. Men det har varit en underbar helg och kvällen återstår att avnjutas. Perfekt innan T4 drar igång hårt.

If you've gots the poison, I've gots the remedy.

The Remedy - Jason Mraz

Idag, äntligen idag, blev vi färdiga med vår uppsats. Men det underbara, och samtidigt lite pirriga, är att vi inte hade några problem alls under färden. Inom gruppen rådde samstämmighet, vi fick ner precis allt det vi ville, och vi är fantastiskt nöjda. Nu är T3 inofficiellt över. Den officiella avslutningen är dock på fredag, men därefter är det punkt. Punkt för denna termin och vi är inne på T4. Redan T4! Och efter den är halva utbildningen (nästan) färdig. Och för mig känns det som igår. Men idag är det onsdag. I alla fall en halvtimme till. Och morgondagen för med sig träning, shopping, Heaven 23 och premiär på Bergakungen. Med andra ord - en helt ledig dag. Så otroligt som det kan låta. Och ja, jag har ett liv. I alla fall några dagar till. Det gäller att carpa dagen.

It's that smell of winter again.

Men jag vet bättre än att låta mig luras igen. Ja, jag har tappat hoppet. Snön verkar avlägsen. Och nej, jag känner mig inte hel. För mig är det inte bara snön, det är känslan. Men i år har jag och vädret något otalt med varandra, för två dagar efter att jag hade lämnat Gävle föll snön där. Tack så jävla mycket. Och Tone pratar om snöblandat regn. Men jag tror inte.

Can I tell you a secret?

Halva januari har gått förbi. Snart är det februari. Skynda, skynda! Tiden går och ens livs levda dagar blir fler, medan det blir kortare i andra änden. Livet blir kortare. Och det är över på en sekund. Tiden är inte att lita på. Så skynda, men skynda långsamt. För mycket skall göras, men man får inte glömma bort att njuta av färden. Nej, just det. Festina lente.

När man är en sekund från att blåsa bort.

- Jag är bara glad att det inte regnade igår.

"Vi hade i alla fall tur med vädret!"

...sa den halvt otrevlige tågvärden. Lite ironiskt, tänkte jag, eftersom vädret var orsaken till allt kaos.

Det började med att tåget var en halvtimme försenat i Gävle. Fel på loket, sa de. Redan där blev jag irriterad, för jag visste att bytet i Örebro gick på 7 minuter. Risken för att jag skulle missa tåget till Göteborg gjorde mig nervös.

När vi väl kom igång hann vi bara åka till Valbo. Det rör sig alltså om bara några minuters färd. Maskinhaveri, sa de. Först skulle det ta 15 min, därefter skulle det bara ta 10 min. Efter ca en halvtimme sa de att vi inte kommer någonstans med tåget. Det ligger träd på spåret, sa de. Det var på grund av stormen. En buss är på väg, sa de. Vi skulle alltså få åka buss till Örebro och 1 ½ timme längre skulle det ta. Tågvärden sa åt oss att vi skulle av tåget, för snart var bussen här. Helvete, tänkte jag, eftersom jag hade 4 (!!!) väskor att släpa på. Vi klev av i gruset och buskarna, och tack och lov fick jag hjälp med väskorna.

Och där stod vi och väntade på bussen. Och väntade. Och väntade ännu mer. Tågvärden gav oss olika information hela tiden. Köldskadorna var inte långt ifrån. Men vi hade i alla fall tur med vädret, säger han.

Till slut förstår vi att han inte har någon aning om vad han pratar om. När ingen märker försvinner han in i tåget. Han är där inne och värmer sig, muttrar folk. Till slut går en man på tåget och kollar läget. Det kommer ingen buss, eller taxi, får vi veta. Och tågvärden kommer ut och bekräftar det.

Precis när jag tänker att jag skiter i allt och åker tillbaka till Gävle, så kommer det äntligen en buss. Vid det laget hade jag ingen känsel i tårna. Och i all glädje över att äntligen få komma iväg, och dessutom värma sig, märker ingen att tågvärden inte följer med oss. Tidigare hade en annan tågvärd talat om för oss att en av dem skulle följa med. Men icke.

Busschauffören var lite vilsen. Jättetrevlig, men vilsen. Han körde fel några gånger. Helt plötsligt stod vi på uppfarten till en villa. Ojdå, sa han och skrattade. En annan gång körde vi in på en smal skogsväg. Och han skrattade ännu mer. Men vi kom i alla fall fram. Kl 18.30 var vi framme i Örebro. Kl 17.57 skulle jag ha varit i Göteborg, om allting hade gått som planerat. Men nej. Och i Örebro fick vi ingen information, ingen vägledning. Nada. Naturligtvis var det stängt på stationen.

45 minuter senare kom det ett tåg som skulle till Göteborg. Vi satte oss, och OH HAPPY DAY, vi var äntligen på väg mot Göteborg. Självklart gav sig stormen till känna hela vägen, för det var försenat detta tåg också. Vid det laget hade jag slutat bry mig, jag var i alla fall på väg. Och jag kom fram till slut.

10 timmar tog denna resa. Märk väl att jag tycker att 6 timmar är lång tid att sitta på ett tåg. Jag är bara tacksam att jag fick hjälp med väskorna hela vägen. Nästa gång borde inte du resa själv - du behöver en till person, sa gentlemannen som hjälpte mig. Nästa gång har jag inte så här många väskor med mig, tänkte jag. Men ska man vara optimistisk så var det ett äventyr i alla fall.

Let me go home.

Denna gång slog jag rekord i hemmavistelse i Gävle. 3 veckor, för att idag återvända till my sweet Göteborg. Men man vänjer sig snabbt, och jag kommer sakna allt och alla. Att bara gå ner på stan och ta en fika när som helst, det är underskattat. Darlings, ni vet vilka ni är och vad jag tänker. Och denna gång var det mycket gammalt som förvandlades till nytt. Vissa säckar knöts ihop, andra öppnades. Och det ska man veta, inget Gävle utan drama. Det nya året är i rullning och jag är back in business. Jag har längtat efter mitt Göteborg. Det är kärlek. Det är mycket roligt som väntar, och tåget går mot ljusa tider. Och även om det inte fanns någon snö i år (fanihelvetejävlaskit!) var det en underbar vinter.

I mitt fulla element.

Vi skriver uppsats nu. I grupper om tre. Vi skall skriva om ett ämne som inte bara behandlar gällande rätt, utan vi skall dyka in under ytan och analysera djupstrukturen. Som verktyg skall vi använda oss av olika rättsteorier för att förklara det vi finner där. Och jag och mina två tjejer har valt ett jobbigt tema; våldtäkt och värderingarna bakom rättstillämpningen. Och läsprocessen var inte lätt. Men just nu skriver jag teoridelen. Och fan vad jag älskar det; analysera, pyssla med text och skriva. Studieväg blir det inte mycket bättre än så. Det är inte jobbigt, ett dugg. Även om man ibland kan köra fast. Men na'a, det går an. Och jag säger som jag brukar - I'm lovin' it.

I just made you up to hurt myself.

• Nine Inch Nails - Only
• The White Stripes - I Just Don't Know What To Do With Myself
• The White Stripes - I'm Lonely (But I Ain't That Lonely Yet)
• Anouk - Who Cares
• Courtney Love - But Julian, I'm a Little Older Than You

jag tror inte mina öron.

Fåglarna kvittrar där ute. Kvittrar. Och temperaturen är 7.8 °C! Den 8:de januari. Är jag den enda som blir orolig? Gränsen för vad som är konstigt blev överträdd för längesedan. Och filmen The Day After Tomorrow flashar förbi mina ögon. Där här är inte normalt. Jag vill ha tillbaka den tiden då det snöade redan i november.

through the rain.

Ibland gör vi galna saker. Som jag och M. 1 ½ timmes promenad i regnet igår. I spöregnet. Och solarium. Och låna film av C. Det var en halvkonstig kombination. Och promenaden gjorde oss törstiga, medförde spruckna läppar, dyblött hår och iskalla händer. Men det gick på en sekund. Vi skrattade och berättade, förvånades och funderade.

Och igår var jag tillräckligt galen för att avsluta kvällen med Stolthet & Fördom. Jag såg på en romantisk film. Jag. Miss cynisk. Och jag gillade den. Good God, jag gillade den. Riktigt mycket faktiskt. Ärligt talat var det den vackraste filmen jag någonsin har sett. Nu är det verkligen nya tider.

Pro Memoria.

Jag fick ett fint mail av en darling. Ett mail som egentligen är ett kedjemail, men darlingen skrev att jag inte behövde skicka det vidare till någon. Darlingen ville bara påminna mig om det fina i livet, så här in i det nya året, och darlingen lovade att bra saker kommer hända, även om jag inte skickar mailet vidare. Så jag gör inte det, för min lycka är inte avhänging massmail. Men en påminnelse skadar aldrig. Inte om det är fint.

50 naturliga höjdpunkter:

1. Att bli förälskad.
2. Att skratta så mycket att det gör ont i magen.
3. Ett varmt bad.
4. Ingen kö i affären.
5. En speciell blick.
6. Att få ett e-mail.
7. Att köra en tur efter en fin väg.
8. Att höra sin älsklingssång i radion.
9. Att ligga i sin säng och lyssna till regnet utanför.
10. Varma handdukar.
11. Att finna tröjan som du gärna vill ha, på rea.
12. Choklad milkshake, eller vanilj, eller jordgubb.
13. Ett entimmes långt telefonsamtal.
14. Ett bubbelbad.
15. Att fnissa.
16. Ett gott samtal.
17. Stranden.
18. Att finna pengar i en gammal jacka.
19. Att skratta av dig själv.
20. Midnatts-telefonsamtal som varar i flera timmar.
21. Att springa igenom en vattenspridare.
22. Att skratta utan någon som helst anledning.
23. Att ha någon som talar om för dig att du är underbar.
24. Att le inombords åt en gammal historia.

25. Vänner.
26. Att råka höra någon tala gott om dig.
27. Att vakna upp och inse att du får sova länge.
28. Din första kyss.
29. Att få nya vänner, eller att vara tillsammans med de gamla.
30. Att leka med sitt keldjur.
31. Att någon smeker dig i håret.
32. Söta drömmar.
33. Varm choklad.
34. Utflykt med goda vänner.
35. Att gunga riktigt högt.
36. Att slå in paket och lägga under julgranen.
37. Att sjunga riktigt högt, när du är helt ensam, utan att känna sig dum.
38. Att lyssna på en riktigt bra konsert.
39. Att få ögonkontakt med en främling.
40. Att vinna ett riktigt svårt spel
41. Att baka småkakor.
42. Att få hembakta kakor av en vän.

43. Att vara tillsammans med goda vänner.
44. Att se sina vänner le och skratta.
45. Att hålla hand med någon du håller av.
46. Att möta en gammal vän och inse att vissa saker ändrar sig
aldrig.
47. Att åka rutschkana om och om igen.

48. Att se uttrycket i någons ansikte när de öppnar en gåva från dig.
49. Att se solen stiga upp.

50. Att kliva upp ur sängen varje morgon och vara tacksam för ännu
en underbar dag.
*

Det nya året.

Nu är det här. Och allt som inte längre är aktuellt, all skit man vill glömma och även allt fint har jag vinkat hejdå till. Det var förra året. F ö r r a året. Det här är nu. Endast två dagar av det nya året har flutit förbi och jag är förväntansfull. Det finns mycket jag hoppas på. Och jag vet inte vad som väntar, och ja jäklar vad det är spännande.

Nyår var underbart, bland de bästa, på top 3 till och med. Jag började planera i början av december, men mina planer ändrades drastiskt. Och tur var det. C var där och förgyllde min kväll med hennes närvaro som hon alltid gör. En av mina tack i livet är faktiskt för henne. Det var bäst. Och alla underbara gamla vänner som var där, som jag inte umgåtts med på flera år. Och allt bubbel, allt skratt, all glädje, alla förevigade stunder. Så nu säger jag: Hej 2007, jag är laddad.